Jag och lilla familjen i stora familjen.

Det har varit en lång resa hit men nu hoppas jag verkligen att vi är ett steg närmare målet.

I början var vi så naiva, vi trodde att det skulle flytta in någon i magen direkt eftersom jag var ung och P redan hade tre barn sedan innan.

Men icke...

När vi försökt bli gravida i 9 månader kontaktade vi sjukhuset där vi fick till svar att om vi inte hade försökt ett år än så fick vi ingen hjälp.

Efter ett år sattes vi upp på en väntelista (garantitid 3 månader), efter tre månader fick vi ett svar att dom inte kan hålla garantitiden så vi får vänta längre. Då ringde jag till en privatläkare i Härnösand och fick en tid veckan efter =)

Väl där så fick vi gå igenom sjukdomshistorier, ta prover både där och prover som skulle skickas dit senare. Efter ett tag så fick jag börja äta mediciner som skulle få min ägglossning lite i ordning. Men utan resultat. Efter några besök hos Dr. Fryklund så fick vi veta att när vi försökt bli gravida i 2 år så får man ett landstings-bekostat IVF-försök.

Peter blev jätte glad, men jag blev bara ledsen. Jag kände mig som ett stort misslyckande som inte kunde få barn och behövde få hjälp...

Men ju längre tiden gick så insåg jag att det faktiskt inte var så farligt att få lite hjälp på vägen, men tanke på det andra alternativet.

Så i augusti 2008 påbörjades vårt IVF. Mycket mediciner, blodprov, oro, kontroller och tillslut resan upp till umeå för själva "ingreppet".

Vi åkte upp till Umeå på en tisdag för att ta ut äggen tidigt på onsdagmorgon. Fick lite smärtstillande och avslappnade mediciner innan och sedan ett morfinliknande medel samt lokalbedövning i slidväggen. Detta gjorde skitont då dom träffade rakt på en nerv. Sen gick det ganska bra, P var jätteduktig och höll min hand och höll mig lugn. När "morfinet" verkade mådda jag kanon. Fösta gången jag fick nått sånt medel och jag tyckte det vara en ganska skön känsla =)

Efteråt så fick jag vila upp mig lite inne på ett rum och vi fick lite frukost. Mumms!

Sen bar det av hemåt igen. Öm, trött och lite snurrig i bollen. Men skönt att ha gjort steg ett.

Fredag morgon åkte vi upp igen för att återföra ägget. Dom hade fått ut sex ägg, varav fem blev befruktade, tre utvecklade sig i sin tur och två av dom var exemplariska. Så dom satte tillbaka ett ägg och fryste ner ett.

Detta "ingrepp" var smärtfritt, och det hade nog kunnat varit riktigt spännande om inte jag hade varit i in i norden kissnödig. Hade fått instruktionen om att jag skulle vara lite lätt kissnödig innan återförandet, vilket blev lite fel i min beräkning. Istället för att vara "lätt" nödig så kändes det som att jag hade varit på dunderfest och inte kissat på hela kvällen =)

Sen for vi hem. Väl hemma så började väntan...

När det hade gått 18 dar kunde vi inte hålla oss längre så vi tog ett gravtest. Jag var helt övertygad om att det inte skulle visa något så när vi såg det lilla blå strecket trodde jag inte att det var sant!

VI VAR GRAVIDA!!!!

Ringde runt till familj och berättade i ett lyckorus. Fick knappt fram orden bland alla tårar. LYCKLIG!!

Jag fattade ingenting. Men när jag började inse vad som höll på att hända i min kropp så blev jag extremt orolig och kunde inte glädjas åt barnet. Jag var så orolig för att vi skulle förlora det så det vart en spärr i min hjärna som sa att jag inte fick bli glad.

Men efter att vi var till Härnösand i v.9 och fick se underverket och det lilla hjärtat som slog så tillät jag mig själv att vara glad. Men jag tror fortfarande inte att jag förstår det riktigt fullt ut...


//*J*