Jag och lilla familjen i stora familjen.

Fasiken vad bra det här känns!

Jag har mått ganska dåligt under graviditeten. Dels fysiskt av foglossning, sammandragningar, energilös m.m m.m..ja,det har ni ju fått höra om här på bloggen. Men att jag inte har mått sådär jublande bra mentalt är nått jag varit tystare om. I och med att vi har haft så svårt att få barn och fick kämpa så för att få älskade Aron så var det det ju så "självklart" att vi skulle hoppa och skrika av glädje nu när det fungerade "av sig själv". Men så kände inte jag... Vilket var en "skam" bara i sig.
Det kändes som att jag svek Aron. Att det inte "passade" in i tiden, varken boendemässigt eller ekonomiskt, var nått som var svårt att acceptera. Jag har varit orolig över hur det ska fungera med två små, hur tiden ska räcka till, hur vi ska kunna hålla fast vi vår relation bland alla blöjbyten, om kärleken ska finnas för ett till barn, hur vi ska få plats... Tankarna har inte varit de mest positiva..
Jag var också orolig för hur det skulle kännas när hon väl var ute hos oss. Man har ju hört talas om tvåbarns-chock och totala babyblues. Att jag dessutom inte knöt an till Aron sådär snabbt och himlastormade stort som alla sa att det skulle vara när man bli mamma spelade såklart in. Det är ju inget som det talas högt om, de som det tar ett tag för innan kärleken växer fram och verkligen fäster. Men när man talar om det så är det fler än vad man tror.

Om jag bara visste att det skulle kännas såhär bra nu! Om jag bara hade vetat hur bra jag skulle må menalt, hur stark och trygg jag skulle känna mig och hur bra Aron skulle acceptera och tycka om sin syster! Om jag bara hade vetat hur det är att känna sig totalt tillfreds med livet så hade jag inte behövt lägga en sekund på att må dåligt de senaste månaderna.
Nu vet jag vad de talar om när man säger att man kan älska någon från första sekund.

Sitter här med tårarna i halsen och lyckan i bröstet!
Och appråpå bröst. Dolly Parton- släng dig i väggen. Mjölken har runnit till så jag ser ut som en nyopererad bimbo med jättebröst. Ont som saaatan. Jag sa till peter igårkväll: "Påminn mig om den här dagen om jag någonsin skulle få för mig att operera brösten i framtiden!" Aldrig att jag skulle utsätta mig för det här frivilligt. Kunde inte ligga på nått annat sätt än strikt på rygg inatt vilket resulterade i att jag knappt har sovit nått.
Men jag är lika lycklig ändå ♥

Vår älskade lilla dotter
♥ TOVA ♥
Kom till världen med en jäkla fart i Torsdags kl. 11.04.





Mer bilder och berättelse från racer-förlossningen kommer en annan dag.
Nu ska jag bara mysa.

Var på det där extra ultraljudet igår. Tydligen så är hon lite mindre än vad hon ska vara, men inte utanför gränsvärdet iaf. Man får "diffa" på 20% från den normala kurvan och lilla tösen ligger på -18.6%. Så det behövdes ingen flödeskontroll (navelsträngen) utan jag fick en ny tid om två veckor. Totalt onödigt hoppas jag eftersom den tiden jag fick ligger 9 dagar efter beräknad födsel. Vill ICKE gå över sålänge igen.

Nu har Peter bara två dagar kvar att jobba innan han blir hemma minst 9 dagar med oss =) Sköööönt! Och om bebisen vill komma ut nu snart så kommer han vara hemma i drygt tre veckor. Lovely! 
Han jobbade två nätter nu tidigare i veckan och då var systeryster här och sov. Snällt av henne (och av Daniel som släppte iväg henne, dock inte utan protester. Stackarn åkte på en depression tror jag =)). Skönt att inte behöva vara ensam med alla barnen ifall förlossningen skulle sätta igång nattetid. Man vet ju inte hur fort det kan gå. Peter tror ju att det är "avklarat" på tre timmar. När jag protesterade och sa det till mamma, att man kan väl för fan inte gå från en förlossning på 16 timmar till tre heller, fick jag till svar att hon gick från 8 timmar med min älste bror till 15 minuter med bror nummer två =) Så okej då, det kan väl gå lite snabbare den här gången...

Nyfödd Aron
(i princip första och sista gången han använde napp)

Gick in i vecka 38 häromdagen. Nu börjar vi närma oss =) Inatt trodde jag att det var på gång. Var nära att jag ringde hem gubben från nattjobbet, men efter 1½ timmes "värkarbete" så avtog det onda och jag kunde slumra en stund igen. Men jäklar vad jag hann tänka under den tiden... har ju mycket kvar att ordna innan lilla tösen ska komma till världen. Egentligen obetydliga saker som tex att jag inte sytt filten än och inte hunnit sätta tillbaka tyget på bilstolen, men just inatt när jag trodde att det var dags, då kändes de små sakerna jätteviktiga! Lite lätt störd man blir av smärta och hormoner =)

Var till barnmorskan igår. Allt var fint, men jag är ju fortfarande liten över magen så jag måste komma på en extra mätning nästa vecka. Inte för att jag vet vad dom ska göra åt saken om jag fortfarande är liten..men, men.. dom har väl sina riktlinjer att gå efter. Skulle tro att jag har en fullstor bebbe därinne ändå.

SF-mått: 31
Hjärtljud: 148
Blodtryck: 120/70
Vikt: 60,3 kg
Blodvärde: 112

Pratade om den kommande förlossningen. Jag är ju ganska nöjd med Arons förlossning så jag hade inte så mycket att fråga om eller tillägga. Eller jo, förra gången så ville jag inte ta EDA som bedövning men det slutade med det ändå (min livräddare efter måååånga värktimmar), så den här gången är jag inte emot att ta den igen. Just eftersom lustgasen blir jag så illamående av så den ger ingen lindring.

Måste bara få visa hur pigg min make var i söndags:

Att man kan bli så trött av att gå på trav?
(eller så kanske det var efter travet när han tydligen var väldigt törstig på bål hos sin syster, eller ölen på avenyn? Eller att han kom hemraglandes klockan 3? Älskade gubben min =))