Jag och lilla familjen i stora familjen.

Oj, det här är svåraste ämnen hittills tror jag..

Jag har liksom många bästa vänner.
Jag har min älskade Lisa. Hon ooch jag är vänner sedan lång tid tillbaka. Vi gick i grundskola tillsammans men just då så var ju inte direkt bästisar. Men efter att vi träffades på en fest när vi var 16 (?) så var det som vi hittade varann igen. Som "bästisar".
Genom gynmasiet så hängde vi ihop mest hela tiden. Ett tag så bodde jag mer i hennes lägenhet i stan än vad jag var hemma. Hon var en del i familjen och är det fortafarande. Hon kunde ringa hem (då jag bodde hemma hos mamma fortfarande) och prata länge och väl med den som svarade, oavsett vem det var. Jag fattade aldrig att det var telefonsamtal till mig eftersom hon pratade så länge med den som svarade.
Vi har också varit på tre resor tillsammans, varav en var på fem veckor. Efter att man bott i princip på varandra i ett rum med två spisplattor och ett litet, litet badrum i fem veckor i ett annat land, då känner man varann utan å innan.
Nu träffas vi tyvärr inte så mycket som vi vill eftersom vi gick väldigt skilda vägar efter studenten. Jag stadgade mig med karl, fast jobb, fast bostad och kids. Medan hon gick raka motsatsen. Hon har bott på Gran Canaria, Norge, Kanada och nu är hon tillbaka i Norge ett tag. Hon är en tjej som inte kan sitta still en sekund mer än hon behöver och kan absoulut inte sitta still som det är någon som säger åt henne att göra det =)
Hon är en tjej med skinn på näsan som man inte sätter sig på.
Jag hoppas att hon en dag ska hitta sin trygga punkt i livet, så man vet vart man har na´. Saknar dig, vännen!




Sedan har jag mina "Girls". Anna och Maria. Vi har jobbat tillsammans i flera år och jag tror nog att det var ömsesidig vänskap på direkten. Vi "kompar" bra ihop jobbmässigt och trivs enormt bra tillsammans privat.

Anna är en enormt stark brud och gärna har många järn i elden. Hon har tre finafina barn som hon gör en jätte bra jobb med. Hon har också två täta barn, vilket har varit en trygghet nu när jag fått två täta. Ofta har jag tänkt att "Fan, Anna fixar ju det här, då borde jag också göra det". Hon fixade det tillochmed samtidigt som hon pluggade! Vi har druckit många koppar kaffe då hon fått lyssna på mitt tjat om allt möjligt. Ibland svarar hon med "prat, prat, prat" eller "bla, bla, bla". Men jag vet att hon lyssnar ändå =)

Maria är en hyper-tjej som är extrem åt alla håll. När hon är glad så sprudlar hon och sprider bra energi omkring sig som en vattenspridare, när hon är ledsen så gör hjärtat ont och när hon är arg så brinner hon. Det är liksom svårt att misstolka vilket humör hon är på =)
Hon har en son som är 1½ månad yngre än Aron vilket har gjort att vi har gått från att dricka vin å garva, till att dricka kaffe, försöka hålla oss vakna och garva =)

Nått som är roligt med dom här tjejerna är att för flera år sedan så skämtade vi om att vi skulle bli på smällen så vi kunde vara hemma samtidigt. Och så blev det =)
Anna fick P i Oktober 2008, samma månad som jag blev gravid. När jag varit gravid i två månader så får Maria ett plus på hennes sticka. Så vi fick vara hemma tillsammans. Sedan på vårkanten 2009 så visade det sig att Anna var på smällen igen så hon var hemma med oss ett bra tag till. F är född i November 2009 och två månader senare så är jag gravid igen.
Hängde ni med?
Så från att vi var till Stockholm på tjej-helg i Jannuari -08 så har vi sammanlagt fått fem barn =)





Sedan har jag ju min man som är min bästa vän. Men det är på ett heeelt annat plan. Han finns för mig i vått och torrt. Han får mig att skratta och le och han torkar mina tårar när jag är ledsen. Han står ut med mitt tjat dagligen samtidigt som han är en sån underbar far till våra barn. Han är en jävligt envis tjurskalle, men många gånger har vi haft nytta av den tjurskalligheten =) Han är en blocket-knarkare som också där gett bra utdelning. Han är en man med dåliga ordvitsar, men han är min. och det är det som räknas =) Älskar dig!

Sist men absolut inte minst (eller yngst är hon ju) kommer min syster. Vi har verkligen hittat varandra på alla plan senaste 2-3 åren. Jag får Julia-abstinens om vi inte pratar dagligen. Vi finns för varann i alla väder och jag skulle gå under om hon skulle försvinna. Hon har hjälp mig många gånger (när hon bodde hemma på närmare håll) när Aron var liten vilket var guld värt. Att hon sedan var min alltiallo samt toastmadam på mitt bröllop räddade nog mig från att bli ett totalt nervvrak. TACK för allt, Sis´!

Fasiken vad långa alla inlägg blir... jag kompenserar väl nu för att jag varit så lam bloggare tidigare..
Btw så skulle de vara med mer bilder, men det fungerade inte..