Jag och lilla familjen i stora familjen.

Den andra Juli klockan fem på morgonen vaknade jag med ont i ryggen. Efter ett toalettbesök så förstod jag att det var värkar jag hade så jag började "klocka" dom lite själv. Vid halv sex så var de en aning starkare och det var 8-10 minuter emellan. Peter hade suttit uppe länge kvällen innan så jag visste att han hade sovit lite, så jag väntade i alla fall till klockan sex innan jag väckte honom med orden "Älskling, du får nog ta och börja klocka mig nu".
Efter någon timme så blev värkarna starkare så Peter ringde till förlossningen. De tyckte at jag skulle ta en varm dusch och avvakta men komma in om det blev regelbundna eller kraftigare värkar eller att vattnet gick.
Så vi började smått packa ihop lite och försökte äta frukost. Jag fick i mig en halv portion gröt. Sen gick jag och satte mig på en pall i duschen. Det var skönt och avslappnande, jag satt och riktade strålen mest mot ryggen/svanken där det gjorde mest ont. Medan jag satt i duschen så gav älsklingen Banjo mat och gick en sväng med honom. Sen ringde han till Julia för att förbereda henne på att vi skulle åka in så hon fick komma å hämta Banjo sen.
Strax innan klockan nio så gjorde det så pass ont så vi for in. Både i bilen och hela vägen upp på förlossningen så kom tårarna. Tårar av smärta men mest av alla känslor kom bubblade upp inom mig. Efter en sån lång väntan så skulle vi snart bli föräldrar, snart skulle vårt barn få se dagens ljus... Men det blev inte så snart som vi trodde.

När vi kom in på förlossningen så fick vi ett rum där vi fick invänta en barnmorska. Jag fick näsdroppar så jag kunde profylax-andas riktigt. När vår första barnmorska, Marie, kom in så gjorde hon en undersökning och kunde meddela att jag var öppen 2-3 cm och att det skulle komma en bebis idag.
Efter någon timme med ökande värkar så satte jag mig i sitt-badkaret. Det var skönt med värmen och så kunde jag än en gång rikta dusch-strålen mot ryggen. Värkarna satt fortfarande mest i ryggslutet.
När jag hade badat ungefär en timme så larmade Peter så jag skulle få börja med lustgasen så jag skulle hinna få "kläm" på hur den fungerade innan det blev värre. Undersköterskan kom in och kopplade på lustgasen på halvfart och visade hur jag skulle andas. Jag blev lite snurrig men efter några värkar så fick jag hejda mig för jag blev illamående av gasen. Precis när jag började känna att jag hade badat klart så kom Peter åt akutknappen på badkaret så vattnat var borta på bara 20 sekunder. Sen var det dags att klä sig i snygga kläder. Landstingsrock, nättrosor och jätte-binda.
När jag hade krånglat mig tillbaka till sängen så gjorde Marie en ny koll. Tyvärr så hade jag inte öppnat mig nått mer...

Nu gjorde det riktigt, riktigt ont! Lustgasen hjälper inte så mycket eftersom jag bara kan ta tre andetag innan jag mår illa, så den hinner avta innan jag nåt toppen av värken. Jag har nu så ont att jag knappt orkar svara på tilltal. Peter har smitit iväg för att köpa nått att äta eftersom klockan började bli lite mycket och jag hade ju bara ätit en halv portion gröt tidigare. Han kom tillbaka med mackor och cola som han matade mig med mellan värkarna. Fick väl i mig 4-5 tuggor.
Då tycker Marie att jag ska prova en epidural. Vilket vi har diskuterar fram och tillbaka innan förlossningen. Peter var väldigt tveksam och orolig för en ryggmärgsbedövning så vi frågade lite vad hon tyckte att vi skulle göra. Till slut så bestämde vi att jag skulle ta en bedövning för annars skulle jag inte orka, jag hade ingen kraft kvar eftersom jag hade haft värkar i 8 timmar och inte öppnat mig mer än 3 cm.
Så dom ringde efter narkosläkaren, som kom relativt snabbt. Det gjorde ont och var obehagligt när han satte in kanyler och slangar mm, men jag trodde att det skulle vara värre. Man var väl lite "avtrubbad" av värkarna. När epiduralen väl var på plats och det hade gått några minuter så var jag i himmelriket. Herrejusses vad det var skönt att slippa de där djävulska värkarna. Jag kunde känna att jag hade en värk, men nu satt det bara som lite molande bak i svanskotan. Vi kunde se och följa ökningen av värken på CTG-apparaten, men jag kände den knappt =). Nu kunde jag både äta och dricka lite och jag kunde prata igen. Skönt.

Så hade vi passerat ett arbetspass för barnmorskorna, så nu kom vår nya barnmorska Annika in som en storm och gjorde en koll samt tog hål på hinnorna. Jag fick in lite sen lunch som jag kunde ta några tuggor av sen kunde jag små slumra ett tag. Jag kan inte förstå hur vi fick tiden att gå..
Vid 19- tiden så  hade jag öppnat mig 6 cm och då kände det hopplöst.. I samma veva satte de in värkstimulerande dropp så efter en timme började jag känna av värkarna mer. De satte en skalpelektrod på bebisens huvud för att kunna ha bättre koll på pulsen och den krånglade ett antal gånger. Men jag hade inte öppnat mig nått mer då heller. Så de ökande droppet och värkarna tog i mer, men de var fortfarande en aning oregelbundna så de vred upp droppet ännu mer.

Under de här timmarna hade jag varit upp och gått både inne i rummet och ute i korridoren, men iochmed att värkarna ökade så blev jag ståendes vid sängen så jag kunde använda lustgasen igen. Nu gick det bättre, nu mådde jag inte illa av den så jag kunde andas och följa med i värkarna. Nu kände jag att värkarna var "hanterbara" och att jag fick någon sorts kraft nånstans ifrån.
Nu jävlar ska här födas barn!

Så var det dags för passbyte tre. In kommer barnmorskan Astrid med bedövningsspray i högsta hugg. Efter en undersökning så kan vi konstatera att jag är öppen 8 cm. Jag fortsätter att stå upp mot gå-bordet för att det känns bäst. Jag vaggar lite fram och tillbaka och "dansar" loss till "Low" som spelas på radion.
Dom ha bett oss larma när det känns som att jag vill krysta och den känslan kommer ganska snabbt. När jag andas ut så vill liksom kroppen krysta och trycka på av sig själv. Jag blir imponerad av den känslan. Peter vill att vi ska larma men jag tycker att vi kan vänta eftersom dom har så mycket att göra, det är nämligen fullt på förlossningen denna kväll. Men efter två-tre värkar till så larmar Peter för nu är det verkligen på gång. Astrid kommer in och försöker kolla hur öppen jag är medan jag står, men hon kommer inte riktigt åt så jag får ställa mig i sängen och luta mig mot ryggstödet. Det är kraftiga krystvärkar och jag tycker det är häftigt att kroppen själv kan uppbåda en sån kraft.
En hinna sitter i vägen för att huvudet ska kunna komma ut så jag måste lägga mig på rygg så Astrid kan komma åt att trycka undan den.
I detta läge så krystar jag ett tag innan dom fäller upp gynstolsben och handtag på sidorna av sängen som jag får hålla i för att få kraft. Nu jäklar jobbade kroppen. Jag kunde se på CTG-kurvan att värken skulle öka så då tog jag ett extra andetag av lustgasen och tryckte sedan på med hjälp av Peters hejjar-rop. Han var verkligen en klippa under hela dagen. Ett stort stöd under den långdragna dagen när jag hade ont och när det kändes hopplöst, och en sån bra "peppare" under krystandet.

Klockan 22.31 så krystar jag för sista gången och ut kommer världens finaste Aron.
När de la upp honom på mitt bröst grät vi av lycka. Han låg bara helt lugn och kikade på oss med sina stora mörka ögon. När Peter pratade så sökte han upp hans blick och såg totalt lugn och trygg ut.
Efter tre år och tre månader så ligger äntligen vårt barn på mitt bröst.
Välkommen till världen älskade son!