Jag och lilla familjen i stora familjen.

Fasiken vad bra det här känns!

Jag har mått ganska dåligt under graviditeten. Dels fysiskt av foglossning, sammandragningar, energilös m.m m.m..ja,det har ni ju fått höra om här på bloggen. Men att jag inte har mått sådär jublande bra mentalt är nått jag varit tystare om. I och med att vi har haft så svårt att få barn och fick kämpa så för att få älskade Aron så var det det ju så "självklart" att vi skulle hoppa och skrika av glädje nu när det fungerade "av sig själv". Men så kände inte jag... Vilket var en "skam" bara i sig.
Det kändes som att jag svek Aron. Att det inte "passade" in i tiden, varken boendemässigt eller ekonomiskt, var nått som var svårt att acceptera. Jag har varit orolig över hur det ska fungera med två små, hur tiden ska räcka till, hur vi ska kunna hålla fast vi vår relation bland alla blöjbyten, om kärleken ska finnas för ett till barn, hur vi ska få plats... Tankarna har inte varit de mest positiva..
Jag var också orolig för hur det skulle kännas när hon väl var ute hos oss. Man har ju hört talas om tvåbarns-chock och totala babyblues. Att jag dessutom inte knöt an till Aron sådär snabbt och himlastormade stort som alla sa att det skulle vara när man bli mamma spelade såklart in. Det är ju inget som det talas högt om, de som det tar ett tag för innan kärleken växer fram och verkligen fäster. Men när man talar om det så är det fler än vad man tror.

Om jag bara visste att det skulle kännas såhär bra nu! Om jag bara hade vetat hur bra jag skulle må menalt, hur stark och trygg jag skulle känna mig och hur bra Aron skulle acceptera och tycka om sin syster! Om jag bara hade vetat hur det är att känna sig totalt tillfreds med livet så hade jag inte behövt lägga en sekund på att må dåligt de senaste månaderna.
Nu vet jag vad de talar om när man säger att man kan älska någon från första sekund.

Sitter här med tårarna i halsen och lyckan i bröstet!
Och appråpå bröst. Dolly Parton- släng dig i väggen. Mjölken har runnit till så jag ser ut som en nyopererad bimbo med jättebröst. Ont som saaatan. Jag sa till peter igårkväll: "Påminn mig om den här dagen om jag någonsin skulle få för mig att operera brösten i framtiden!" Aldrig att jag skulle utsätta mig för det här frivilligt. Kunde inte ligga på nått annat sätt än strikt på rygg inatt vilket resulterade i att jag knappt har sovit nått.
Men jag är lika lycklig ändå ♥